torsdag 22 mars 2012

Skvallerbytta ...bing... bång

En melodi rinner genom mitt huvud. Den är vacker och rytmisk, men samtidigt skrämmande och repetitiv. Lockande - som en vårvind som för med sig doften av nyutslagna blommor och hopp och löften om en härlig, varm framtid. Men också  pockande och oundviklig som en vårflod. Inget kan stoppa den. Den måste fram.

Det är också en bild av skvaller och hur skvallret tar sig fram, som eld och vatten, förklädd till vårvind och sanning. Så här kan det se ut: en kvinna får ett brev, öppnar det och segnar ner. Innan hon dör hinner hon säga några ord, som om orden bokstavligen drog kraften ur kroppen på henne: "Här står det att..."

Så börjar Det sägs på stan, filmen som avslöjade så obehagliga sanningar och retade gallfeber på sin samtid att ingen ville se den. Och så blev det regissören Per Lindbergs sista film. Han dog några år senare vid 54 års ålder. Året var 1941, vårt grannland Tyskland hade tagit strupgrepp om Europa och vi visste inte om vi stod näst på tur. Skräcken var ett faktum, trots att vi försökte leva så normalt som möjligt, trots inkallelseordrar och ransoneringskort.

Nere i Frankrike förberedde sig den franske regissören Henri-Georges Clouzot för att göra film för det nazistiska filmbolaget Continental-Film, som på order av Goebbels hade startats i Frankrike. Ordern gick ut på att göra skräp och fluff för den franska publiken. Det märkvärdiga är att Continental-Film lyckades med bedriften att mitt under ockupationen göra några av den franska filmhistoriens vackraste filmer. En av dem är Clouzots Le Corbeau. Den spelades in i den lilla staden Montfort-l'Amaury, strax norr om Paris, och Pierre Fresnay och Ginette Leclerc speade huvudrollerna. Filmen handlade om hur staden attackeras av en anonym brevskrivare som under siognaturen "le corbeau" avslöjar sanningar och sprider lögner om invånarna i staden.

Stopp! säger ni nu. Det där låter ju precis som Per Lindbergs film, Det sägs på stan. Men Clouzots film gjordes 1943 och hans film hade inte svensk premiär förrän 1948. Omöjligt att Per Lindberg skulle ha känt till Clouzots film, även om manuset, av Louis Chavance, låg färdigt redan i slutet av 1930-talet. Och Clouzot? Hade han sett Lindbergs film? Föga troligt, filmen var ju ett fiasko och togs ner från biograferna redan efter ett par dagar.

Ändå är de så lika. Dessa två filmer handlar om exakt samma sak: en hemlig brevskrivare sprider panik i en småstad med hjälp av anonyma brev. Båda filmerna väljer att skildra ett kollektiv, det fins inga huvudpersoner - även om Pierre Fresnay, i rollen som den mystiske läkaren Dr Germain, och Arnold Sjöstrand, i rollen som den plågade läraren Martin Bilt båda ges en viss air av hjälte. Och i båda filmerna är det två kvinnor som får agera syndabock: den fula och korpliknande sjuksystern Marie i Clozots film, och den milda, lite naiva kokerskan Jeanette i Lindbergs film, utsökt spelad av Marianne Löfgren.

Båda filmerna använder sig av ett bildspråk djupt förankrat i verfremdungseffekt, sneda vinklar och skarpa skuggor, städernas ådlerdomliga arkitektur används för att skjuta bort, inte skydda - i den svenska filmen är det Nyköping. Arvet efter den tyska expressionismen och fotografer som Karl Freund, som exilerades till Hollywood och gjorde skräckfilm, väger tungt i Lindbergs och Clouzots film. De vill att vi ska uppleva, känna, hur skräcken sprider sig och slår rot i än den ena , än den andre, hur vi ska känna att vi är förföljda, bevakade, aldrig fria, och hur polisens fasta grepp på våra armar, när vi arresteras, kommer att kännas som en befrielse.


Skvallerbyttor. Olyckskorpar.  Sanning som dödar. Hur kan ord vara så farliga? I den svenska filmen kallar sig brevskrivaren för "Veritas", ett namn som om och om igen uttalas fel av människorna i staden, som ett slags motstånd mot den stormvind som orden utlöser, men som därmed också tycks ge Veritas vatten på sin kvarn: De är blott en obildad hop, knappt ens värda det bläck som Veritas ödslar på dem!

Än är inte sista ordet sagt om dessa två remarkabla filmer....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar